Säsongen 2001/2002 var jag inne på femte året som huvudtränare för IF VP:s damlag i innebandy. Vi har för första gången avancerat till distriktets högsta serie D2. Säsongen innan var vi nästan obesegrade i D3 och vi hade förhoppningar om en bra placering i tvåan men tyvärr tappade vi en hel femma till seriestart och det gick allt annat än bra. Vi lyckades förlora på alla möjliga sätt. Knappt, stort, jättestort, efter kämpamatcher och efter bara rent slätstrukna insatser. Men nån gång under senhösten mötte vi Sten Sture och lyckades vinna med 3-2 efter en klassisk arbetsinsats. Jag har sällan vart så glad efter en seger och jag har för mig att det blev fest på kvällen.
****
Varför skriver jag då om detta. Jo...självklart för att på något sätt att Leksand efter sju raka förluster äntligen tog sin första SHL seger för året. Jag känner inte spelarna och tränarna i laget men jag kan
tänka mig att glädjen var ofantligt stor i omklädningsrummet efter matchen.
Det är märkligt det här med sport. Förra året var Leksand nederlagstippade i varje match, de förlorade skotten nästan jämt men lyckades ändå på något sätt vinna en massa matcher. I år har de varit spelförande och skjutit flest skott av alla i hela serien men inte lyckats vinna alls, märkligt. Nu ska de bli spännande att se om de nya spelarna kan skapa lite mer lugn och ro i laget så att de kan börja plocka lite fler pinnar. ag trodde innan säsongen på en plats bland de 4-5 bästa och så kommer det ju såklart inte bli nu men förhoppningsvis så spelar de upp sig så de undviker kvalspel men det är väl tveksamt.
****
Men tillbaks till det här med vinnandet så är det ju så att ju mer man vinner desto mindre glad blir man över segrarna. De sista åren som innebandytränare vann vi en jävla massa och då blir det liksom normaltillståndet och man stannar inte upp och gläder sig åt vinsterna. I de lägena så är man mycket surare över en förlust än man är glad över en seger, ja om ni förstår vad jag menar.. Oavsett mycket eller lite vinster så är det ändå alltid just vinsterna som jag tänker på när jag funderar på vad jag saknar från innebandyn. Den stora tillfredställelsen när man jobbat hårt under en vecka för att förbereda sig för matchen och sen lyckats med genomförandet. Jag hoppas verkligen att Leksands spelare verkligen får den där underbara känslan av att vinna så att de satsar på att göra det lite oftare i fortsättningen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar