Detta inlägg är ju minst en dag för sent men det jag kände att jag måste skriva detta så nu kommer det idag stället.
det är med dödsfall är oerhört tragiskt. Speciellt när någon dör alldeles för tidigt och med alldeles för mycket kvar att åstadkomma i livet och Klas Ingesson var definitivt en sådan person. Han hade ju just börjat sin karriär som tränare, han hade två barn som precis blivit stora. Han skulle ju ha levt minst 40 år till. Men som får många andra så blev cancern övermäktig. Jag vet inte hur många personer som dör varje år i cancer men det känns som om det är otroligt många. Därför är det så otroligt viktigt att skänka pengar till diverse organisationer som jobbar med detta. Att skriva #fuckcancer på instagram hjälper väldigt få av dessa sjuka personer. Själv skänker jag en summa varje år till cancerfonden och har så gjort i typ 20 år. De första åren fick man som tack ett gäng vykort skickade till sig men det har upphört och det är jag tacksam för.
****
Nu till Klas Klabbe Ingesson. För mig är han en av de allra största i svensk fotboll. Han var stundtals otroligt underskattad och hamnade i Mild-Turbo och de lirarna facket. Alltså de med sämre teknik som bara kämpade. Det var iofs fel men även om det hade varit så, så var han ju en kämpe i världsklass. Den som alltid stod upp när det var tufft och alltid tog den sär extra löpningen för laget skull. Kan tänka mig att många av de lite latare grabbarna i hans lag fick höra både ett och annat av Klas om det inte gjorde sitt allra yttersta. Han och Zlatan spelade ju aldrig ihop i nåt landslag men en ung Zlatan hade nog kunnat få höra både ett och annat.
****
Det är speciellt två saker som sticker ut när jag tänker på Ingesson. Dels VM-94 när Sverige fick ett hel drös nya hjältar. Ravelli, Nilsson, Björklund, Thern, Andersson, Dahlin och Brolin, alla fick de plustecken och stjärnor överösta över sig. det var fem plus och sex getingar efter varenda match. För alla utom för Klas. Han kämpade på i det tysta på sin kant och var inte spektakulär alls, men han gjorde det han skulle för laget. tacken var tvåor och treor i betyg och han sa i efterhand att han hade svårt att få den direkta glädjen efter bronset då han blev så sågad av vissa journalister. Jag var säkert an av dem som gnällde på han men i det laget så behövdes han, det fanns ingen annan som kunde ta hans plats och göra samma jobb.
Det andra jag tänker på är ett reportage jag läste om Elfsborg i offside, det kan ha varit 2006. Ingesson hade börjat som någon slags resurs där. Han skickade ut grabbarna på överlevnadsläger i skogen för att stärka gruppen och det som verkligen sa nåt till mig var hur han la upp lägret. T.ex att ha många svaga individer i en grupp för att se om någon tog ledaransvaret eller hur han pratade med grabbarna om hur de skulle uppträda. Han pratade inget munbo jumbo om shining eller vad nu heter utan mer med sunt förnuft. Hur ska vi uppträda på uppvärmning innan match, hur ska vi uppträda mot bvåra lagkompisar om vi sitter på bänken/blir utbytta, hur firar vi ett mål på hemmaplan/bortaplan. Saker som låter helt självklara men ändå är så viktiga för att ett lag ska funka en hel säsong. En del av dessa saker försökte jag ta med mig till mitt jobb som innebandytränare (med blandad framgång...)
****
Klas är förstås otroligt saknad redan i både egna familjen och den lite större fotbollsfamiljen. Inget kan rädda honom kvar i livet men till de andra som drabbas. Istället för att skriva RIP på facebook, skänk en slant (gärna en större) till forskningen mot cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar